Varför ljuga när man kan tala sanning?



Jag vill inte låssas längre, jag vill inte framstå som en helt normal tjej som mår bra och lever att sunt och trevligt liv, när det i själva verket inte stämmer på något sätt alls. Jag vill inte gå runt med ett leende på läpparna och låssas som att allting är bra när det inom mig känns som att jag ska gå sönder vilken sekund som helst.

Om jag bara kunde förklara, om jag själv bara kunde veta varför allting är som det är, jag har alla förutsättningar att må bra och vara lycklig, varför är det inte så då? Jag har en underbar familj, världens bästa  pojkvän, dom vänner som verkligen är mina vänner jämt och alltid finns där, dom vännerna är helt underbara och betyder så mycket mer än jag kan visa dom just nu. Jag har så sjukt mycket tankar i mitt huvud som jag skulle vilja få ner i text här, men det kommer aldrig att gå, men jag ska försöka så gott jag kan.

Min panikkänsla som jag har i kroppen går inte att beskriva med ord, det känns som en blandning mellan, stress, sorg, ilska, ånger och ovisshet. Den känslan liksom håller mig på helspänn dygnet runt och råkar någon i min närhet bara säga ett litet ord "fel" så är det som att alla dessa känslor slår sig samman och exploderar i min kropp och resulterar antingen i ilska, tårar. Det går inte på något sätt att kontrollera utan det är som att det är känslorna som styr mig och jag önskar att jag själv kunde styra känslorna. Det värsta med hela det här är att jag är så rädd, jag är så rädd att jag ska förlora allting som egentligen betyder något för mig bara för att jag inte kan visa det längre och att mitt beteende kan ge en så skev bild om hur situationen egentligen är. Jag har ingen som helst ork att umgås med mina vänner längre, egentligen så vill jag inget hellre än att göra det, men jag vet inte hur jag ska styra mina känslor längre så jag är så rädd att jag bara ska bryta ihop och då undviker jag istället alla sociala situationer, bara för att slippa bli missuppfattad. Jag klarar inte av att ha ljud på mobilen längre, för jag vill inte veta att någon ringer för när jag väl ser det så klarar jag inte av att svara för att jag inte vet vad jag ska säga, känns bättre med ett missat samtal, då har jag iaf inte sett att någon ringt och då kan jag ha det som ursäkt iaf. Jag klarar inte av att planera saker överhuvudtaget, för jag klarar inte av att genomföra någonting. Hur gärna jag än vill på den där festen som alla mina vänner ska och hur posetiv jag än låter till det i början, så är det inte bara er jag lurar, jag lurar mig själv också, jag vill verkligen genomföra det, men när det väl kommer till kritan så klarar jag inte av det och då klarar jag inte heller av att tala om det, att jag inte klarar av det, för jag blir återigen rädd, rädd att ni ska tycka illa om mig, tycka att jag är konstig eller dum som först säger en sak, sen skiter i att dyka upp. Men när jag gör som jag gör och inte klarar av att tala om att jag inte klarar av att genomföra det jag sagt att jag ska göra, så gör jag egentligen bara saken värre, genom att inte höra av mig alls och bara stänga allt och alla ute så känns det för stunden bättre, men efteråt så kommer panikkänlan tillbaka, paniken över att jag svikit mina kompisar, skitit i att svara när dom ringt, skitit i att tala om för mina vänner, som trots allt är dom som bryr sig och vill hjälpa mig, hur jag egentligen känner. Jag vill inte någon ska tro att jag bara skiter i dom, för det är inte så, det är absolut inte så jag vill att det ska vara, jag klarar bara inte av mig själv och mina tankar och känslor, det leder till att jag inte klarar av att göra någonting alls. Jag vet inte vad jag ska göra, nu när jag inte klarar av att umgås med mina vänner, undviker alla sociala situationer och till och med har svårt att ta mig till stallet och rida som är det bästa jag vet ,och värst av allt, att jag måste tvinga mig själv ut med hunden för att jag är så rädd att träffa någon jag ignorerat och måsta stå till svars och inte ha någon vettig förklaring till varför jag gjort som jag gjort. Jag blir så fruktansvärt äcklad av mig själv och tycker verkligen att jag är en vidig människa, jag önskar att det inte behövde vara så, jag vill bara må bra..



Jag ser inget ljus i tunneln.