utan en helt vanlig dag.

Nu har jag grämt mig tillräckligt länge över att skriva detta inlägg. Någon gång ska det komma, det har gått en månad och nu känns det som att det är på tiden.

Jag har alltid, i hela mitt liv, haft en rädsla för döden! Som alla mina nära vet, så är jag kanske den största hypokondrikern som finns. Detta med hypokondrin, har självklart bara gjort rädslan för döden ännu värre, då jag haft alla sjukdomar från cancer, till hjärtinfarkt, till hjärnhinneinflammation! Dvs. inte bara random-sjukdomar, utan såklart alla dödliga sjukdomar också!

Jag har alltid sett mig själv som väldigt lyckligt lottad över att ingen i min närhet har dött, jag har gruvat mig så för den dagen detta skulle ske. Ingen kommer ur livet levande, så är det ju, men man har ju i alla fall hoppats på att alla nära och kära ska få leva ett långt och rättvist liv. Detta sker såklart ingen annanstans än i sagornas värld..

Nu har det hänt även mig! Självklart var det långt ifrån det sagolika slut som man önskar alla sina kära. Att någon som kämpat genom den sista tiden i livet, med sjukdomar vi alla önskar inte existerade, och äntligen blivit frisk, ska bara från tomma intet lämna denna värld! Det är allt utom rättvist! Det går inte beskriva med ord hur det känns inom mig, både hur det kändes den dagen och hur det känns idag, helt oförändrat. Jag vet inte hur jag ska hantera hela händelsen, det känns så obegripligt och orättvist. Jag kan inte förstå att han inte finns längre, det är en så fruktansvärt sjuk tanke att tänka.

Att för första gången se en död människa och se honom så levande och känna honom så nära, även om han var så långt borta, det var så mycket värre än jag trott det skulle vara. Man får sig verkligen en tankeställare och man inser att man verkligen ska ta vara på var dag man får och tala om för alla sina nära hur mycket man tycker om dom!

Vila i frid underbara Harry Stiglund, du togs bort från oss alldeles för tidigt!



Älskar den här bilden, man ser att son brås på sin far!