Jag har som vanligt suttit och funderat när jag haft för mycket kvalitetstid med mig själv. Egentligen så är jag en rätt smart människa, jag vet vad som är rätt och fel och jag vet att jag duger som jag är och dom personer som inte kan acceptera mig för den jag är, dom är inte värda att ha i mitt liv.

Hur kan man tänka så, men ändå inte alltid kunna leva upp till det? Varför har man sånna hjärnspöken som dyker upp lite då och då i hjärnan och verkligen gör en osäker på hur man ska vara och om man duger som man är, när man egentligen VET att jag är bra precis som jag är..? Den absolut konstigaste uppfunna saken någonsin, måste ju vara de di kallert hjärnan.

Aja, nog om detta.

Ikväll har jag och min kära mor rensat garderober för att sedan packa ner de kläder som fick vara kvar. Jag kan inte fatta att man har så sjuuukt mycket kläder!? Jag tycker att det var nyligt jag rensade garderober senast, men uppenbarligen kan det ju inte ha varit så, ELLER så höll man många kläder för kärt senast man skulle rensa. I alla fulla fall så har jag nu 95% av mina kläder OCH skor, nerpackade. Det enda jag inte packat ner är några tröjor och några byxor som jag kan tänkas använda i helgen! Har fyllt två sopsäckar till toppen, med kläder som ska slängas, och en sopsäck med kläder som dom små Stiglundarna ska få titta om dom vill ha någonting i, för att sedan slänga resterande.

Annars då?

JOOO, snart ska jag börja gå på bädden, för imorgon blir det en tidig morgon, för att sedan rulla mot IKEA.
Längtar jag? Svar: JA! Längtar Daniel? Svar: Mycket skeptisk! (Jobbar nämligen natt inatt!)

Jag kommer att ha en pigg och glad prins vid min sida imorgon! :)


Nu har jag en ledsen hund som står och tjuter vid fotändan av sängen, för att jag inte kommer och lyfter upp täcket åt henne så hon kan krypa till kojs, mattes mysiga lilla vovve!



Natti natti, puss.